Att det är jobbigt att vara höggravid och ha små barn att ta hand om samtidigt kan nog vem som helst lista ut. Fram tills nu har det gått riktigt bra och jag har kunnat köra på i stort sett som vanligt. Har varit tröttare än vanligt och haft ont emellanåt, men har endå orkat med. Sen några dagar tillbaka börjar kroppen säga ifrån. Har tidigare känt att jag inte orkar mer trots att man faktiskt gjort det. Nu är det första gången jag någonsin känner att det börjar ta stopp och det är otroligt jobbigt att känna. Min rygg och mina fogar orkar inte med att bära på Kiara och Bianca. Jag har svårt att hålla balansen och räta på ryggen. Jag drar mig för att gå ut med barnen ensam ifall dom skulle börja krångla. Jag hinner inte ifatt min lilla ett-åring när hon sätter fart. Försökte springa ifatt igår men det går inte. Känner mig rätt värdelös som mamma för tillfället! Jag tror och hoppas det kommer bli lättare när bebisen är född och jag får tillbaka min kropp. Så var det iallafall när Bianca föddes. Det blev såklart jobbigt med två små barn, men det var hundra gånger jobbigare att vara gravid och ha ett barn att ta hand om.
Menar inte att gnälla. Jag hade inte räknat med att det skulle bli lätt på slutet! Det är inte långt kvar nu, men lite för långt när det är såhär.

Idag ska vi åka och mata änderna tillsammans med min mamma och två av mina systrar. Hade varit skönt att ta en promenad dit, men jag kommer inte fixa det så jag och Bianca tar bussen. Kiara skulle eventuellt cykla dit med mormor och Linnea. Har lite ångest över hur jag ska orka iväg men jag vill göra det för barnens skull. Dom ska inte behöva lida för att jag har ont. Sen har jag många med mig som kan hjälpa mig. Känns som man är lat och utnyttjar alla, men hoppas ingen tar det så. Här hemma läggs mycket på Jeppe nu och han säger att han så gärna gör det, men jag får dåligt samvete iallafall.