Min älskade lilla flicka
Innan hon åkte igår satt vi i soffan o flera timmar och bara kramades. Bianca sov och det var skönt för då fick jag lite egentid med Kiara. Vi bara satt där och kramades och småprata och jag berätta för henne hur mycket jag älskar henne. Lyckades hålla god min så länge hon var hemma, men när hon gått brast allt. Jag är så otroligt rädd infär den här resan och oroar ihjäl mig. Fick ont i magen och svårt att andas och det satt i resten av dagen. Mår fortfarande dåligt och förstår inte hur jag ska kunna hantera allt det här i två veckor. Det är det jobbigaste och svåraste jag varit med om. Min älskade lilla flicka långt, långt bort och jag kan inget göra om något skulle hända henne. Jeppe säger att jag inte får tänka så, men det är svårt att låta bli. Det hjälper mig inte ett dugg att alla säger att hon kommer få roligt för det vet jag att hon kommer ha. Tyvärr, gör inte det att jag oroar mig mindre. Hur ska jag stå ut?
Mitt i allt så löper Doris igen och jag blir galen på henne. Ska ringa veterinären och beställa tid för kastrering. Blir så fort lönen kommit. Just nu är hon äcklig enligt mig och ställer upp sig framför barnen och håller på. Hon kommer när man sitter och äter också och ska ställa upp sig. Usch. Sen att hon gapar för full hals gör inte saken bättre. Man hör inte ens att det är en katt som skriker utan det låter som något annat. Sen hände ju en lite olycka här hemma för ett tag sen. Vi håller ju på att göra om rätt mycket här hemma och Doris råka mitt i allt välta ut en burk med lack över halva sig. Det gick inte att tvätta bort utan vi har fått raka halva kroppen på henne. Så från halva ryggen och bakåt är hon helrakad och det gör att hon ser ännu äckligare ut när hon ställer upp sig. Hoppas pälsen växaer ut snart igen. Hon är ju långhårig och har jättetjock svans egentligen, men just nu ser det ut som en råttsvans.
Nu ska jag gå och leka med den enda människan som får mig att le för tillffället och det är min lilla Bianca. Tur att jag har henne att fokusera på just nu. Det hjälper mig lite iaf. Men jag är van att ha två barn och när den ena är borta blir det tomt. Jag vill ha det vanliga kaoset här hemma.
Det är klart du känner såhär, skulle vara konstigt annars, du älskar ju henne mest av allt! Det går nog inte säga till nån mamma att hon inte ska oroa sig, det ligger i vår natur att oroa oss!;P Jag oroar mig jämt! hehe. Det är ju för att vi vill deras bästa och du har gjort ditt bästa val när det gäller Kiara. Jag tror den här resan är hundra gånger jobbigare för dig än för henne, hon har ingen tidsuppfattaning och kommer leva loppan, men när hon får se dig igen när hon kommer hem, då kommer hon smälta för sin lilla mamma och inse hur mycket hon älskar dig! Massa kramar/Helen
Ps; Tänkte fråga en pinsam fråga och ni får säga nej. Jo jag undrar om ni har lite vit väggfärg, sån där vit blank färg som man har i kök/badrum/barnrum? Tänkte att om man bara kunde få låna pyttelite i en liten glasburk? Tänkte ta bort några tavlor i Ellinors rum och jag skulle bara vilja måla över hålen... kram
Svar till Helen: Jag ska höra med Jeppe om han har någon sån färg. I så fall får du säkert lite. Jo, jag lider nog mer av den här resan. Är otroligt jobbigt! Tar gärna en promenad när ni har tid! Kram
säg bara till. vi ska ut nu och leka lite på skolgården, kom bort om ni vill..kram/helen
