Har lagt in bilder från operationen. Gjorde dom klickbara ifall någon tycker sånt är otäckt!

Torsdagen den 21 maj klockan nio var tanken att jag skulle bli igångsatt. Jag kunde inte alls sova den natten utan satt uppe vid datorn och läste om hur det gått för andra som blivit igångsatta. Blev mer uppskrämd än vad jag redan var inför förlossningen. Läste att det var vanligt med kraftiga, intensiva värkar som kommer utan uppehåll.

På morgonen åker vi in till förlossningen och jag är sååå nervös. Klarar först inte av att gå in utan vi sitter på en bänk utanför och jag känner paniken komma. Börjar redan här fundera på att lägga ner allt och åka hem. Till sist får Jeppe med mig in och vi möts av våran barnmorska Åsa. Vi får komma in i ett undersökningsrum och jag får ligga med ctg en halvtimme. Jag säger inte mycket under den halvtimmen men känner enorm ångest och vill bara springa därifrån. Vågar inte riktigt säga till Jeppe hur jag känner, men klämmer då och då fram "jag vill inte". Jag tänker tillbaka på Biancas förlossning och minns smärtan såväl. Ännu mera ångest och panik. När läkaren kommer in och ska berätta vad vi ska göra här näst blir det för mycket och jag bryter ihop. Jättepinsamt tycker jag! Först nu vågar jag berätta hur rädd jag är och har varit under hela graviditeten. Läkaren är jättegullig och förstående och säger att hon ser hur rädd jag är. Hon förklarar iallafall lite om hur det kommer att gå till och berättar om vilken smärtlindring dom kan ge mig. Tyvärr lugnar det mig inte alls. Utan att jag behöver be om det föreslår hon kejsarsnitt som alternativ. Kan inte beskriva hur lättad jag blir i det ögonblicket. Hon säger också att en igångsättning på någon som är så rädd och inte vill inte är någon bra idé. Vi får lite vidare information om hur ett kejsarsnitt går till och jag får med mig lite papper och någon sorts svamp med tvål på som man ska tvätta sig med. Klockan 06 morgonen efter ska vi komma tillbaka. Vi åker ut till Ingelsta shopping och möter min syster som är barnvakt.

Sover väl inget vidare den natten till fredagen heller men är iallafall betydligt lugnare. Klockan 04.30 går jag upp och duschar med det jag fick med mig hem. Fixar med det sista. Min mamma som ska vara barnvakt kommer 05.30. Jag och Jeppe åker glada in till förlossningen igen. Det regnar lite! Nu vet vi att det inte är många timmar kvar tills vi får träffa våran bebis. Inne på forlossningen får vi komma in på ett rum och jag får direkt byta om till någon typ av vit skjorta/nattlinne och lägga mig i en säng. Sedan sätts ctg och efter det sätter dom kateter och dropp. Jeppe får lite kaffe.


Klockan 7 får vi veta att vi ska rulla till operation klockan 7.30. Vi sitter och småpratar och är nervösa i en halvtimme. 7.30 kommer dom och hämtar oss (jag får åka säng).



När vi kommer in på operation får Jeppe byta om till gröna kläder och han känner sig så manlig haha. Vi får ligga och vänta en liten stund. Sedan kommer det en narkossköterska och någon mer som jag inte minns vad hon var. Dom hjälper mig över på en stenhård säng och jag får en varm filt över mig. Sedan rullas jag in i operationsrummet. Jag ligger likblek och stel som en pinne och är lite rädd. Sedan går allt väldigt fort.




Dom sätter ekg och massa annan övervakning på mig. Sedan kommer narkosläkaren och sätter spinalbedövning på mig. Alla är imponerade över min lilla mage och hur lätt jag kan sitta med ryggen böjd haha. Själv sitter jag blek och vågar knappt svara när dom pratar med mig :P Det är väldigt mycket folk i rummet. Runt sju stycken tror jag.
Det tar inte lång tid förrän bedövningen tar. Det börjar krypa i benen direkt och jag får lägga mig ner. Eftersom bedövningen tar så pass högt upp kan det kännas svårt att andas ( jag märkte inte av det ) så jag får en syrgasmask.



Dom tvättar min mage och barnmorskan kollar hjärtljuden. Dom kollar också om jag känner att det blir kallt när dom droppar vatten på mig, men det gör jag inte. Dom spänner upp ett skynke framför mig och Jeppe. Han sitter hela tiden på en stol uppe vid mitt huvud.



Jag ligger där och mår alldeles utmärkt. Tycker bedövningen är så skön och jag känner mig avslappnad. Hör hur dom pratar på andra sidan skynket och hör "nu börjar vi". Känner hur dom gör något men det gör inte ont. Jag far lite fram och tillbaka och när jag hör dom suga ut fostervatten börjar jag tjuta för jag vet att det är så nära. Känner ett tryck på magen ( det enda som är lite obehagligt). Några sekunder efter det hör vi våran älskade bebis skrika.





Den 22 maj klockan 08.30 föds våran älskade Olivia!




Känslan och lyckan är precis densamma som vid en vaginal förlossning. Barnmorskan kommer runt med henne och jag får titta och pussa lite på henne. Det har vi filmat men eftersom jag tjuter så tycker jag det är pinsamt att lägga ut här haha. Men det är så kul att ha första mötet med henne på film.

Sedan får Jeppe följa med in till ett rum brevid där dom kollar Olivia och styr lite. Själv ska jag bli ihopsydd och får ligga och vänta. Hör Olivia skrika i rummet brevid och vill bara att dom ska komma med henne, vilket dom gör efter en stund. Jag får ligga med henne på bröstet medan dom syr igen mig.









Här har jag börjat få tillbaka färgen i ansiktet



När allt är färdigt får vi åka tillbaka till förlossningen. Olivia vägs och mäts. 51 cm lång och 3735 g.

Sedan får vi åka över till bb och det är nu det jobbiga börjar. När ryggbedövningen från operationen börjar släppa börjar det göra ont i snittet, men värst av allt är eftervärkarna. Det är nästan som att behöva gå igenom en förlossning med värkar. Kan inte ligga stilla och jag kan inte röra mig heller. Under första dygnet får jag morfinsprutor och tabletter regelbundet. Älskar morfinsprutorna och försvinner bort lite hehe. Jeppe får stanna kvar över natten eftersom jag inte kan gå upp ur sängen. Klarar inget själv och måste be om hjälp för att byta binda. Tycker det är så förnedrande men personalen är jättegullig och säger att det blir så efter ett kejsarsnitt. Får ha min kateter kvar tills dagen efter så jag slipper springa upp på toaletten. Klockan 21 på kvällen vill dom att jag ska försöka komma upp på benen och eventuellt duscha. Trodde inte det skulle bli några problem eftersom jag inte har så ont då pga allt smärtstillande jag har fått. Vad fel jag hade! Jag hinner bara komma upp i sittande ställning för att förstå hur jobbigt det kommer bli. Smärtan i snittet är fruktansvärd, men jag tänker inte ge upp och med hjälp av personalen kommer jag på något sätt upp på benen. För att snabbt bli nerkastad på sängen igen haha. Får ett blodtrycksfall och håller på att svimma och blir illamående. Dom tippar hela sängen bakåt för att jag ska få lite blod till huvudet. Efter det tänker jag att det aldrig kommer gå och känner mig rätt ledsen. Det blev ingen dusch den kvällen utan Jeppe får hämta blöta tvättlappar åt mig istället. Kände mig så äcklig och smutsig. Personalen lovar mig att det kommer att gå bättre dagen efter och jag försöker lita på det.

På lördagsmorgonen kommer en gullig undersköterska in och jag ska upp igen. Har fått morfin innan och den här gången kommer jag upp och in i duschen. Så underbart! Det gör hemskt ont i snittet men jag klarar av det iallafall. Sedan är det bara att ge sig upp ur sängen lite då och då under dagen. Tredje dagen kan jag gå ganska så bra och får äntligen åka hem. Idag 10 dagar senare gör det inte så ont längre, men känner mig rätt handikappad iallafall. Är så orörlig och det stramar och kliar i snittet, men det blir bättre och bättre. Min mage börjar bli platt igen och snittet är jättefint. Det syns knappt och ser slätt och fint ut.

Jag ångrar inte att det blev ett kejsarsnitt för det var en jättefin upplevelse och allt var så lugnt och kontrollerat. Men om jag nu någon gång skulle bli gravid igen så vill jag lägga upp en förlossningsplan i tid och gå och prata om min rädsla och försöka mig på en vaginal förlossning. Man mår så mycket bättre efteråt!