Den här dagen börja inte bra. Ibland undrar jag hur vi tänkte när vi skaffa barnen så tätt!? Dom som påstår att man väljer att ha syskon på dagis när man går hemma med bebisen pga lathet kan ju gräva ner sig någonstans. i morse svor jag över detta förbannade dagis som vi måste stressa iväg till tre dagar i veckan. Lovade mig själv att jag aldrig mer ska gå dit.
Det spelar ingen roll hur mycket jag planerar och förbereder kvällen innan. Alltid är det något som strular.
Imorse vräkte regnet ner och jag har inget regnskydd som passar vagnen när liggdelen är på. Tänkte skita i allt och stanna hemma, men Kiara blev jätteledsen för hon ville absolut till dagis. Sen vill jag inte att Biancas inskolning ska komma av sig och dra ut på tiden. Besluta mig för att ge oss ut i regnet och skydda oss så gott som går. Så på med alla kläder. Barnen strula och svetten rann om mig. När vi äntligen ska gå ut genom dörren bad jag Kiara om nyckeln som hon höll i för bara någon minut sen. "Jag kasta den" fick jag till svar. Jag börjar leta och leta men den förbannade nyckeln är försvunnen. Kände att nu ger vi upp och stannar hemma. Gapar påmina stackars älskade små barn som står och tittar på sin hysteriska mamma. Tar av en protesterande Kiara jackan och då ramlar nyckeln ner på golvet. Hon hade alltså fått in den innaför jackan på något sätt. Så på med alla kläder igen och ner för alla trappor.
Vi blev 20 minuter sena till dagis.

Lämningen gick bra för båda två. På vägen hem skakar jag och mår illa av stress. Har fruktansvärt dåligt samvete för att jag skällt på barnen, även om en mamma också måste få bli arg ibland. Det där med nyckeln var ju egentligen bara mitt eget fel. Är jag dum nog att tro att min 3-åring ska kunna ta ansvar för den så får jag skylla mig själv. Jag mår inte bra av den här stressen. Det tar lång tid att varva ner.

Folk frågar ofta hur jag orkar med tre små barn. Svaret är att jag inte gör det, men på något sätt gör jag ju det iallfall. Jag måste ju och man orkar det man måste. Sen är jag inte ensam. Jag har ju min fantastiska, underbara Jeppe också. Han stöttar mig och han vet hur kämpigt jag har det på dagarna tack vare att han var hemma med oss i två månader. Tre barn är mer än ett heltidsjobb. Och vet ni! Jag ångrar mig inte en sekund. Mina barn är det värdefullaste jag har. Skulle aldrig någonsin byta detta liv mot något annat. Dom tar all min energi men samtidigt ger dom mig orken att fortsätta.

Igår åkte jag iväg och handla lite nytt till mig själv och när jag kommer hem möts jag av en städad lägenhet. Jeppe hade dammsugit, torkat golven, dammat, diskat, tvättat och vikt in tvätt. Idag kom han hem med två tunikor. En till Kiara och en till Bianca. Han ville dom skulle vara fina på dagiskortet imorgon. Min underbara älskling! Han är alltid så omtänksam och gör allt för sin familj. Han stöttar mig alltid och finns alltid där när det är något. Han är mannen i mitt liv och jag älskar honom så mycket! 

Igår var vi på bvc med Olivia. Hon väger nu 6,1 kg och är 61 cm lång. Helt perfekt såklart! Hon fick sina två sprutor och hon blev så ledsen. Åhhh, vad ont det gör i hjärtat att höra henne skrika så. Hon reagera på sprutorna och var trött och gnällig och fick även feber på kvällen.

Nu ska jag slappna av lite i soffan och ladda inför morgondagen. Hoppas det går lite bättre för oss då.