Ord räcker inte till för att beskriva kärleken till sina barn. Eller hur?
Att få uppleva denna villkorslösa kärlek är så underbart fantastiskt och stort. Idag har den gjort sig påmind mer än vanligt.

Jag var med Bianca på dagis idag och Olivia fick vara hos mamma. Först lämna vi av Kiara som inte riktigt ville idag, men vinka ändå glatt i fönstert. Jag och Bianca gick bort till hennes avdelning och Bianca gick själv in idag. Ett stort framsteg! För er som inte vet har vi börjat om med Biancas inskolning då hon har blivit så fruktansvärt ledsen. Tidigare har jag fått bära in en precis skogstokig Bianca som gråtit till hon får kväljningar och kräkts. Men idag gick hon iallafall in själv, men sen tog det stopp. Bar iallafall in henne och gick runt och titta på alla leksaker och till sist kunde hon inte hålla sig från att leka. Gick så pass bra att hon faktsikt tog Lena i handen och följde med ut.
Igår fick jag känslan av att en del tycker vi daltar med Biancas inskolning. Men för mig känns det inte rätt att lämna en hysterisk och upprörd dotter. Varför ska jag göra det när vi har all tid i världen att ta inskolningen i hennes takt och få henne att känna sig trygg? Det är ett stort steg i hennes liv att börja dagis. Personalen är helt på min sida och stöttar. Dom är helt underbara!
Ute på gården får jag syn på en ledsen Kiara som sitter och gråter i sin frökens knä. Aj, aj i mammahjärtat då jag förstår att hon fått syn på mig och att det är därför hon är ledsen. Förskolan är uppdelad i småbarnsavdelningar 1-3 år och där går Bianca. Så Kiara går på en annan avdelning 3-5 år. Dom är alltså ute på två olika gårdar och tyvärr hade Kiara lyckats se mig på långt håll. Binacas fröken är iallafall gullig och går över och frågar hur det är. Jag kände inte att jag kan låta Kiara stå på andra gården och gråta för att hon ser mig leka med Bianca. Hon blev iallafall glad igen till slut. Hade hon inte blivit det hade hon fått komma över och varit med oss istället.

När Bianca hade som roligast avbröt vi och gick hem. Hehe, låter väl taskigt men det är bara för att hon ska känna att det är kul och vilja komma tillbaka. Ringde min mamma och får veta att hon har en ledsen Olivia där. Flaskan och mormor dög visst inte för fröken utan det ska vara mamma och tutte.

För mig är jag bara mamma Lina. En vanlig mamma som inte kan utföra några mirakel. Men för mina barn är jag något mer än så och det fick jag verkligen känna på idag och det är så stort. Jag är mina barns trygghet och precis så som jag kände för mina föräldrar när jag var liten känner mina barn för mig. Trots att jag ibland känner mig otillräcklig osv så vet jag att mina barn inte vill ha någon annan mamma än mig. Mammagrisar är dom allihopa! Är så underbart att få känna att det är mig dom helst vill vara med och kommer till när dom behöver tanka på med lite trygghet.
Mycket svammel blev det nu men ni andra mammor förstår nog hur jag känner.

Åhhh, jag har nog världens bästa granne. För jag antar att det är du Helen som nyss mosa i massa mama tidningar i min brevlåda hehe. Gullig du är!


Våran fina katt Doris är idag hos veterinären och blir kastrerad. Jag ska strax fixa i ordning en låda och lite mat och ställa i vårta sovrum så att hon kan få vara för sig själv när hon kommer hem. Kan nog bli lite jobbigt för henne med barnen om hon har ont.